Det är fortfarande svårt att hitta tyger i schtan. Det är utrensat på hyllorna och har varit så i flera år. Det är knappt så det finns enfärgade bomullstyger. Jag vet, upprepning, men jag behöver verkligen få klaga på det här en gång per år. Att aldrig hitta tyger är väl det tristaste som kan hände en loppisfyndande sömmerska.
På loppisen där jag alltid hittade fina gardiner förut har det ekat tomt länge och det är inte så svårt att gissa att det finns dom som får förtur. Vilket gör mig förbannad. Jag kanske är för gnällig, men jag vill inte köpa mina tyger för 200 kr/metern av nån som i sin tur köpt tyget för en tia, det får någon annan göra. Jag vill fynda.
Sedan fick jag information om att det finns loppisar som slänger tyger, som loppisen utanför Jörn. Ibland så tappar man ju hakan. Tydligen är det så jobbigt att tvätta och sortera att man hellre slänger tyger. Jag förstår om det vore 1800-tal, smällkalla vintern och du är tvungen att hacka upp ett hål i isen för att kunna tvätta. Men hallå och välkommen till 2000-talet, det finns tvättmaskiner. Till och med i västerbottens inland. Det är då man vill säga: -
Men snälla människa, byt jobb då!
Dom få tyger som dyker upp har mamma hittat åt mig. Som dom här. Finast är stuvbitarna från Saini Salonens tyg 'Ekerö'.
Foto © AL